Tant i lila hår

Tro mig. År 2060 kommer jag inte vara att leka med. Då är jag en tant med lila hår, stilettklackar, långa röda klor, chockrosa handväska och en ännu mer smord käft:-).
Jag har "bara" levt 35 år men känner mig ibland som 90 och samtidigt som 25 och ibland som en trotsig 3-åring. Alla åldrar bor ju liksom inne i kroppen på en.
(Fördelen med att ha kontakt med "barnet inom sig" är att det blir så mycket enklare och roligare att verkligen LEKA med lille prins Aron.)
Jag har pratat med många kloka "äldre" kvinnor som säger att livet blir bara bättre och en av de saker som blir bättre är att man sänker kraven på sig själv och vågar mer och mer stå för saker och ting och så klart blir man mer och mer ödmjuk inför livet. Det sista kan jag meddela att jag redan är. Livet är så skört, så skört och inte blir det bättre av att våldsverkare och maktgalna människor ser till att livet ställs på sin spets för de som inte bett om det.
Jag tänker på "skytten" i Malmö som urskiljningslöst skjuter på folk. De 500.000 kvinnor i Kongo som systematiskt utsatts för grym sexuell tortyr. Jag tänker på de människor i vårt Sverige som sitter på maktpositioner de inte borde sitta på och som missbrukar sin makt. Jag tänker på de barn som växer upp utan kärlek, närhet och bekräftelse. Jag tänker på de mördare som anser sig ha rätten att ta andra männsikors liv. Jag tänker på bödeln som trycker på knappen och ser till att ett mord i lagens namn begås.
Om Gud finns så ska jag ta mig ett snack med honom när jag kommer till himlen.
Men innan dess, när jag gått i pension, så ska tant Rubarth i lila hår ta sitt ansvar och på något sätt försöka dra mitt strå till stacken. För i längden så måste ju kärleken vinna och vara det som är bestående för oss människor. Så måste det ju vara.