Om har frågor eller undrar varför

Stolt kan jag presentera mina sångelever 2013 på BRIS konserten den 2e juni. Om någon undrar varför man överhuvudtaget ska sjunga och spela så kommer här lite argument för att ge mer sång åt folket!

Musik och känslor är intimt förknippade. Tittar man på vår kulturs födelse verkar musiken och dansen alltid ha funnits där- det är ett uttryck som står oss människor nära. 

När vi lyssnar på musik, speciellt ny musik av den typ vi verkligen gillar, aktiveras samma neurotransmittorer som när vi blir förälskade eller dricker alkohol.  (Musik är ju då något mer hälsosamt än alkohol. :-) )

Musikens starka påverkan på vår kropp gör att forskarna också tittar på musikens möjlighet som smärtstillande på sjukhus. Det kan på många saker. Det skulle kunna vara att musiken ger de som är rädda för smärtan får något att fokusera på. Musik påverkar också hela kroppen: hjärtat och kärlsystemet påverkas till exempel.

Musikens starka påverkan på vår fysiologi märks när man tränar. Det är inte för inte som det dånar på aerobicsklasserna och alla som joggat upp för en backe vet att det går bättre om man har en bra låt i öronen. Det är vetenskapligt bevisat att om vi lyssnar på vår favoritmusik blir vi mer motiverade och fysiskt starkare.

Så låt barnen sjunga, dansa och spela av hjärtats lust! I dessa tider när man tagit bort musik som kärnämne på gymnasiet så känns diskussionen extra intressant. Men eftersom dessa inlägg inte ska vara så politiska eller argumenterande så väntar jag med att ge skolverkets utredare en känga till ett senare tillfälle. 

Hur går det då för oss?

Eleverna sliter och senast fick de träna sina scennerver på Toppengallerian i Höllviken där vi hade ett stort schlagerevent. 

Programmet är så gott som klart och vår proffsiga ljudtekniker Sara är dessutom en fena på att hitta bra backtracks. Så planen är att en hel del av låtarna ska sjungas med backtracks (samma som singback om nån undrar). 

Utmaningen fram till konserten (förutom att jag måste få tummen loss och fixa lite mer koreografi) är att peppa eleverna ännu mer till att verkligen ta för sig. För de kan!!! De kan så himla himla mycket. Och så mycket mer än de tror!

Om nån som läser detta har frågor om själva konserten, skulle vilja boka musikskolans eleverför nåt event, sånglektioner, hur man får det där lilla extra som alla pratar om (och nej man är inte född sån ens om  man heter Justin  Bieber) så går det alldeles utmärkt att maila mig på anna.rubarth@gmail.com

Press

Lokaltidningen kom på besök :-)

Hur inspirera?

Ibland är det svårt att motivera sig själv och då är det också svårt att inspirera eleverna. Jag har efter 12 års undervisande kommit på att så länge man själv är i branschen IRL så får man grym input och kan ge så mycket tillbaka till underbara kidsen.
I år har jag helt grymma elever och de inspirerar mig. De kommer med nya låtar på sina Ipod, Iphones, Ipad och jag tvingas öppna sinnena och tänka i nya banor hela tiden. (Tack kära elever!) En del av dem har sjungit för mig på Kulturskolan Artisten sen 2008 och det är så fint att få följa utvecklingen och sedem blomma ut när de passerar den där magiska gränsen. När de vågar stå till fullo för det som de gör och när de vågar ta plats. Först då kommer också den slutgiltiga konstnärliga kompetensen explodera.
Att sjunga handlar ju om så mycket mer än att sjunga rätt toner, hålla takten och vara rytmiskt säker.

Av någon underlig anledning så finns et en del barn och ungdomar som är hämmade (ofta av omgivningen på något sätt) och jag funderar fortfarande på det mysteriet. Ty de flesta föräldrar man träffar är ju SJUKT bra och VILL att barnen ska våga ta för sig, ta plats, stå på sig och så blir det ändå inte alltid så.

Så när en blyg begåvad viol (som första gången kanske inte vågar sjunga ut eller ber om ursäkt för att de glömmer text eller vad det nu kan vara) sprakar och gnistrar ett år senare...Aaaah det är ett mirakel!!

Vad inspirerar då mig i mitt yrke?
Ja mitt eget musicerande såklart. Mina underbara musikerkollegor. Olika mer eller mindre ytliga program som Idol, X-factor osv (helst de amerikanska versionerna för de är så bra på att ta för sig och visa känslor där borta) och såklart KULTURSKOLANS NYA LOKALER!!! (Tack Vellinge kommun för att ni valde att satsa på oss!)

Kolla bara in den här scenen! Ljusriggen är helt grym och så har vi vår eminenta producent Sara som hjälper till med allt och skapar den ultimata stämningen! Det är alltså här som BRISkonserten äger rum den 2e juni.

VÄLKOMNA!

Låt mig få presentera....

Ett tag framöver kommer bloggen handla om ett projekt som jag driver tillsammans med BRIS Region Syd.
Närmare bestämt fram till den 2e juni 2013 då första BRIS konserten går av stapeln!

Sen jag blev mamma 2008 har jag funderat mycket på barns rättigheter och vem som EGENTLIGEN lyssnar. Alltså inte bara de osm SÄGER att de lyssnar och de som SÄGER att de tillvaratar barns intressen utan de som VERKLIGEN lyssnar.

Sverige har skrivit på FN:s barnkonvention med ändå så bryter många mot den dagligen och då menar jag inte bara privatpersoner utan myndigheter och tanter och farbröder som har makt. Jag blir lika upprörd varje gång jag hör talas om något sådant och jag kommer genom mitt jobb i kontakt med många ungodmar som blivit svikna av systemet. Men då finns BRIS som en röst och tröst i mörkret.

Jag tog kontakt med Regionkontoret i höstas och fick såsmåningom en kontaktperson där som jag sedan hade ett mycket givande möte med. Vi bestämde då att vi skulle ordna en konsert där alla intäkter går direkt till BRIS Region Syd. Så på den vägen är det.

Mina fantastiska elever högg direkt och nu är övandet och repetitionerna i full gång på Kulturskolan Artisten och journalisterna är kontaktade och vi hoppas såklart på mycket folk. Mitt mål är att varje år göra någon form av välgörenhetskonsert/event. Varför? Bara för att det är min plikt som människa att GÖRA något.

Nästa gång hoppas jag kunna lägga ut lite bilder här och såsmåningom ljudklipp :-)

Fortsättning följer....

PS Glöm inte att gilla oss på facebook. Sök på Vellinge Kulturskola.

..och en fin påskpresent!

Det här underbara halsbandet blev klart idag (handgjort av Birthe Göransson för presneten).  Ååååh vad det kommer sitta fint till vårens fina klänningar :-)  Tack snälla Birthe!
(Om du tyckte detta var fint och är intresserad av Birthes smycken så gå in på www.minkropp.com och  sök på Birthe Göransson)

Glad Påsk!

Jag firar inte påsken på annat sätt än att äta god mat, umgås lite mer med familjen än vanligt och så pyntas det en del. Ja det är alltså typ som jag lever i vanliga fall. Finns det inge anledning att pynta, feja, mysa och slappa så hittar jag en. För att det är livskvalitet.
Just den här påsken är det dock inte så kul att pynta hemma eftersom vårt grovkök just nu är i vårt vardagsrum. Efter att vi upptäckt fuskbygget from hell så har vi nu rivit ut allt. Ja man få ju se det positiva med det...man passar på att rensa upp. Lever man med en hamster så samlar man på sig en del. Så nu har jag sorterat och kastat allt från gamla mobiltelefoner till maskeraddräkter.
Nåväl. Det kunde varit värre. Min sambo fick några sömnlösa nätter då han funderade på hur vi skulle lösa allt och efter att vi insett att vi inte får ut en krona på försäkringen så blev han lite svettig. Jag kramade honom och sa att det kunde varit värre. MYCKET värre. Barnen kunde varit sjuka, Aron kunde ha bott nån annanstans, vi kunde varit arbetslösa....
Sagt och gjort. Vi slutade fundera på skiten och nu har det bara löst sig ändå av sig själv på ett bra sätt. Saker har ju en tendens att lösa sig för eller senare.
Men påskpyntat blev det inte. Men mycket tid med barnen, vänner och med varandra. Ja visst låter jag bara så där läskigt klyschigt positiv? Ja men när tragedin har flämtat i nacken och man ägnat ca 400 nätter åt att bara gråta, älta, vandrat fram och tillbaka på kalla tomma golv, lyssnat på sina egna andetag och känt sig ensammast i hela världen ja då tycker man nog livet är ganska gött ändå. Så länge vi har varandra.
Älskar er min fina familj!

I did it

Bara så ni vet alltså. Tack vare dessa skor (tack pappa) , en snäll sambo som tar barnen en timme på kvällen och en stor portion vilja så nådde jag ett av mina personliga mål.
Men först lite bakgrund...
Den 25e augusti 2012 står jag hemma i badrummet iklädd pyjamas och ska duscha första gången sen jag kom hem från BB. Vågen står på 68 kg och dessa kilon har inte satt sig så där klädsamt som de gjorde när jag var gravid med Aron (Pamelatuttar och en sjukt snygg Jlo rumpa). Nä den här gången hade de liksom smetats ut och rumpan var liksom utdragen och platt och bred som en ladugårdsdörr (nåja lite överdrift kanske men det var så det kändes). Inte en muskel syntes på hela kroppen.
Ja ja, tänkte jag. Det ordnar sig på 8 veckor (för det gjorde det ju med Aron).
Problemet vara bara att (eller egentligen ska man väl vara glad för det..) den här gången så var jag LYCKLIG och inte ENSAM när jag födde barn och det bidrog nog mycket till att kilona satt kvar plus att jag hade tid, lust, råd och ro att ära bra och gott den här gången.

Efter nån månad till satte sambon upp en bild på mig från februari 2011 och det var en sporre.
Superwoman nästa.
Ja och nu är jag här drygt 6 månader efter lillprinsen kom till världen och jag är starkare i överkroppen än jag NÅNSIN varit. Pga risk förframfall och lite andra krigsskador  så kan jag fortfarande inte löpträna som jag vill så kondisen är inte på topp än men det kommer :-).

Så vad ville jag säga med detta? Ja nog inte mycket mer än att man kan om man vill (oftast) och om man har TID vilket min käre sambo ger mig :-).