I´m back and I´m really back in buisness

HAHA HA HA HA HA inte visste ni att Aron kunde engelska. Men så är fallet. Men jag pratar desto mer spanska då moster och barnflickan pratar det med mig. Men det går bra det med.
Alltså alltså en grej. Som jag tänkt på. Eller tänker på. Eller rättare sagt UPPTÄCKER emellanåt är det här som kommer i mitt ansikte och som ska vara bra? ! ?! Eeeeh. Det kallas tydligen för "torka" men det är helt onödigt och inte alls angenämt. Så va snäll och sluta med det ni vuxna och gör det inte på mina bebis kollegor för jag ser att de lider.
Idag har varit en jobbig men kul dag. Är helt slut. Min bästa polare Diesel sprang bort, rymde helt enkelt (varför fick inte jag följa med på hans rygg förresten) och mamma blev upprörd det kunde jag se. Hon försökte låtsas som ingenting och gick med mig i vagnen. Men hon var upprörd. men jag vet bästa trösten-STÅNGAS!!!!!!!!! Så gör ju den där lillkatten så jag har börjat med det med. Jag buffar med huvudet mot mammas och så sitter ni så panna mot panna och gnider. Dömysigt! Så gjorde jag och sen bakade mamma och såg glad ut coh sen blev det blött och hon sa en massa om vatten och sen helt plötsligt hade jag pyjamas och låg i sängen med ett jättesött lejon som är rolig att prata med. Jag glömde. Innan dess dansade mamma till HERO av Perrelli 3 ggr till och med och jag fick vara med också. Schlager is the shit!
Jag har börjat haja en del. Till exempel så har jag fattat vad folk gör när de pussas. Fast det är konstigt. Vissa pussas fast de inte vill pussas ser det ut som i alla fall för i nästa sekund så pratar de sådär argt till varandra.
Hmmmm ni känner ju mig och jag är så liten än MEN om jag nånsin blir som de där arga, sura vuxna så säg till mig. Det verkar så trist!
Kramar till er alla!!!!

PS jag sover nu som ni ser så stör ej! DS
Aron

Att gå vidare-how to do

...då man funderar. Igen. De som känner mig väl brukar säga att jag tänker alldeles för mycket och ändå är jag inte känd för att vara någon hjärnforskare precis. Vissa dagar funderar jag på ytliga saker som vilken garderob jag borde ha och om det är värt att lägga 2000 kronor på en plattång. Andra dagar (som idag) funderar jag på det här med att gå vidare.

Jag har läst otaliga böcker om kvinnor och män som varit med om den ena mardrömmen värre än den andra. Tänk till exempel att förlora hela sin familj i en olycka eller att få reda på alldeles för sent att du har en obotlig sjukdom. Vissa kategoriserar problem enligt modellen "riktiga problem" och "lyxproblem". När jag blev ensam med lille Aron i magen var det nån som sa till mig : "Ja men tänk du kunde varit en fattig kvinna i Bombay". Ja det kunde jag varit men nu är jag inte det. Får man inte vara ledsen ibland bara för att det alltid finns de som har det värre?

Samtidigt så vet ju jag och alla andra empatiska tänkande människor att visst fan har vi det bra här i Sverige och jag har dessutom ett jobb, föräldrar i livet (som dessutom är helt underbara), massa goa vänner, en frisk son och jag är frisk också. Det är svårt för man vill ju inte klaga....

It´s a new day let´s look at all we got. It´s all we thought we ever wanted. It´s beautiful.

Och visst är det vackert. Men det skulle vara ännu vackrare om det faktist var så att kärleken övervann allt som de så fint säger i en massa låtar. Nu gör den inte det. Det har jag blivit varse.

Men hur går man vidare då. är det så att vissa människor är såna som "ältar" och andra ser ljuset direkt och får en plan av nån högre makt och bara följer den?

Som sagt jag vill inte klaga. Mitt liv är bra. Jag bara förundras ibland över hur människor beter sig mot varandra trots att de vet att livet är lika skört som lökskal och att när vi sitter där på hemmet och blir matade med haklapp så är det inte en jävel som tackar oss för att vi arbetade för mycket. Då är det nog kärlekskapitalet man har samlat ihop som räknas. Och då kanske det är så att kärleken övervinner allt. Den som lever får se helt enkelt.

Idag tänker jag i alla fall så här i min blogg på nätet hylla min glädjekälla och kärlek livet-Aron som i måndags blev tio månader. Aron hälsar och säger att han snart återkommer med ett nytt inlägg från bebisplaneten.

Och bara kolla in bilden. Är det nån som INTE fattar att han sitter inne med så många svar?

Aron rapporterar....

Hallå hallå hallå hallå...

Känner mig lite busy. Alltså jag har flyttat och bor i en gigantisk värld med min mamma, bästa kompisen Diesel och ibland så kommer det en katt och en del andra stora och små människor och hälsar på. Ja alltså Diesel förresten...han svälter har jag förstått så jag ger honom all min mat. Han ser verkligen så himla ledsen ut när han står vid min stol och tittar och så säger han till mig "Snälla Aron ge mig lite av din mat så ska du få smaka min mat sen" Eftersom jag både gillar vattnet som är i hans skål och maten bättre så säger jag ju inte nej. Det konstiga är bara att så fort Diesel tagit maten från min hand så är den borta. Alltså min hand är tom! och då blir jag ledsen. Min moster (som förresten är på besök nu) säger att det är den enklaste formen av matte som till och med både hon och mamma fattar. Men jag fattar inte....

Nåja. Jag har börjat krypa också och då kan jag ju upptäcka det här gigantiska världen som jag börjar fatta litegrann av.

Detta är vad jag fattat hittills:

1.Diesel tappar päls och den smakar inte gott

2.När mamma pratar i telefon eller messar (vilket hon gör hela tiden typ) så kan hon inte göra nåt annat samtidigt

3.Mamma har en massa runda grejer som hon lägger i en apparat som spelar musik. Fast de här runda grejerna vill jag gärna pussa och slicka på för man kan se en jättesöt bebis i dem. Men det får jag inte....

4. Smörgåsrån är den bästa måltiden ever! Varför måste man äta annat?

5. Burkmat is the shit! Inte en massa hemmalagad mat. Blä!

6. Jag säger nu "Mamma". Har vetat länge att det är den där tjejen som är min mamma. Har bara inte sagt det än.

7. Diesel har stora tänder som är roliga att pilla på.

8. Människor blir glada när man ler och pratar med dem.

9. Håriga små varelser som låter dökonstigt och som stryker sig mot en hela tiden men springer när man ska hålla i svansen kallas "katter"

10. Vuxna människor tycker inte om att stå i kö och då får jag också en konstig feeling.

11. Vatten i ansiktet är livsfarligt

Kramar från er alldeles egen solstråle ARON-the giant baby!

Funderingar kring nåt av det mest förbjudna....

....nämligen ålder.
Vad är det för konstigt påfund egentligen? Jag undrar så hur stenåldersmänniskan resonerade kring ålder.
Jag kan erkänna rakt av att jag är ganska åldersfixerad när det gäller mig själv. Till exempel så tycker jag att jag var ganska gammal när jag fick barn och att jag har lagt för mycket av min dyrbara tonårstid på en massa strunt. Fast sen när man funderar närmre...
Alltså just nu så lever den svenska kvinnan tills hon är drygt 82. Om man får barn när man är säg 32 så är ens barn 50 när man dör. Och man får verkligen hoppas att en 50-åring klarar sig själv. Så varför är det då fortfarande så att naturen är fast i sitt urgamla tänkande att en kvinna ska vara som mest fertil mellan 18 och 32 typ. Kommer detta att ändras med tiden?
När medellivslängden var 50 så kändes det ju så en rimlig tanke från moder jord. Det skulle ju inte vara så bra om 10-åringar blev föräldralösa. Men nu?
40 är idag egentligen ingen ålder. Man kan vara i bättre form än en 25-åring och kanske har man bara yrkesarbetat max 10 år. Ändå så är 40 i vissa sammanhang "gammalt". Framförallt för oss kvinnor som tycks ha ett "bäst före datum". Män blir oftast sexigare ju äldre de blir (nåja till en viss gräns) men kvinnor tappar. Varför? Är det biologiskt? Är det för att män kan bli pappor till de är 90?
Eller är detta bara nåt jag fått för mig för att jag själv lider av smärre åldersnoja? Inte så att jag tycker att jag är gammal. Jag hänger bara inte med ibland. Då är det väldigt uppfriskande att prata med sina elever som ofta påminner en om viktiga saker :-). Se exempel nedan.
A) "Shit har du fått barn NU???????? Eeej mannen min mamma är ett år äldre än du!" (kille 18 år)
B) "Jag blev pappa för ett år sen och jag hade gärna väntat till jag var 33." (kille 19 år)
C) "Jamen fan du kommer väl inte ihåg ens hur det var att vara tonåring och bara hata allt typ." (tjej 15 år)
D) "Va??? Är du bara 33? Jag trodde du var som min mormor" (tjej 8 år)
E) "Om jag hade sett dig på min skola hade jag trott att du var en av dom bråkiga i sexan." (kille 8 år)

Om jag fick göra en snabbanalys av mig själv så skulle jag nog säga att alla åldrar man haft lever inom en och om man har fantasi kan man snabbt förflytta sig bakåt i tiden.

Rapport från planeten "Aron och company"

AAAAAAAOOOOOWWWWHHHHH!!!!!

Vad tyckte ni om det ljudet va?

Det här då FFFFFFFFFFFFFFFF. Ja detta ägnar jag mig åt nu hela dagarna-testa ljud.

Mamma och pappa vill såklart att jag ska uttala orden "MA-MA" och "PA-PA" men det tänker jag minsann inte göra förrän jag har lärt mig att säga några andra kul grejer.

På min planet så händer en massa roliga saker och livet är ganska enkelt. Men så ibland så landar jag på det som jag nu kallar vuxenplaneten och då är det jobbigt ibland. Ja jag har börjat fatta nu varför vissa vuxna är så himla tråkiga. Jag försöker i och för sig hypnotisera de som jag tycker verkar extra tråkiga genom att stirra på dem ett par minuter på bussen t ex. Om de då inte tittar tillbaka (hur kan de låta bli att titta in i mina mörka, vackra ögon. I don´t get it.) DÅ så börjar jag morra som en hund. Om inte de hjälper så kraxar jag högt och länge. Aarrrgh!!! Arrrrgh! Arrgh! OM inte det hjälper så brukar jag luta mig fram och fyra av ett stort leende och säga gä gä gä gä med en liten viskande röst och DÅ brukar de titta snabbt och le ett trött leende.

Men så mycket onödigt de pysslar med på dagarna så fattar man ju om de är trötta och arga. Till exempel så tog mamma ALLA tidningar och virade in alla sin grejer, stoppade ner dem i stora lådor bara för att plocka upp dem sen igen. Hon LEKTE inte ens med pappret! Kan ni fatta? För mig är det liksom drömmen att sitta i ett land fullt med papper. Eller som när vi ska gunga. Ni ska inte tro att de vuxna sätter sig själva på gungan utan de flesta står bredvid och PRATAR i telefon eller med nån annan tråkig vuxen. Hmmm, jag förstår liksom inte hur man INTE kan vilja gunga. Min mamma och pappa kan i och för sig tänka sig att sitta en stund på gungorna bredvid mig men de verkar inte särskilt roade. Nä då tycker jag att vovven Diesel är mycket smartare och använder sin tid mer effektivt. Han äter kottar och jagar kottar i timmar och jag skrattar så jag håller på att kikna varje gång jag ser honom. Han har sinne för humor.

Ja som sagt man får vara glad så länge man är bebis. Det är ju lätt vi som sitter inne med sanningen.

Pussar och kramar till mina fans

Mitt senaste inlägg i EDICO

Ibland så får jag förfrågan om att skriva i Malmö Stads personaltidning EDICO och då kan det se ut så här.....

Tänkte ge mitt inlägg i debatten ”föräldraledighet”. För det första
kan man ju undra varför det heter föräldraledighet när endast
40% av männen tar ut någon föräldraledighet under barnets
första levnadsår. Av alla dagar som kan plockas ut så tar
kvinnor ut 80% av de dagarna. Och det resulterar i… ja just det
sämre löneutveckling för kvinnor på många arbetsplatser.
En god vän sökte en heltidstjänst som musiklärare på en lite
mindre ort. Hon var den enda behöriga sökanden så egentligen
var det inget snack men ändå så fi ck hon frågan om hon var gravid
eller planerade att skaffa barn. Det är dessutom så att vi kvinnor
fortfarande gör det sk ”obetalda arbetet” i hemmet trots att
många av oss jobbar heltid och ibland mer än det.
Nåja jag hade redan bestämt mig innan min älskade prins Aron
kom till världen att JAG ska minsann ägna min föräldraledighet åt
att iaktta, eftertanke och såklart att hänga med lillkillen.
De iakttagelser jag gjorde, ja mina Gudars skymning vad
mycket jag såg genom mina genusglasögon, var:
• nyblivna pappor fi nns knappast på BVC (Arons pappa fi ck lite
sura blickar när han var med då kvinnor sitter och ammar)
• nyblivna pappor får gärna gå på krogen med grabbarna och
kollegorna och ingen tycker det är konstigt
• en del pappor säger att de ska passa sina egna barn
• mormor är den som byter, morfar gör det endast i nödfall.
Jag såg mycket annat och hörde en hel del också. Emellanåt har
jag varit på jobbet och jobbat lite fackligt och hälsat på kollegorna
med lille Aron och första gången var jag lite nervös för
vad de skulle tycka, men de har tagit emot oss med öppna armar.
Ok, vad bra tänkte jag. Några kvällar senare satt vi ett tjejgäng
hemma hos mig och gick sen ut och dansade medan Aron snusade
gott i morfars famn. Men DET var tydligen inte ok! En stor
kille kom fram till mig och sa:
– Du födde inte du barn för 8 veckor sen?
– Jo men vaddå, svarade jag. Nyblivna pappor går ju ut.
– Jamen det är skillnad för du ska vara hemma och amma och
ta hand om din bebis. Är du inte rädd för vad som ska hända
med ditt barn?
Och då kom jag på det! Man ska vara rädd för allt som kan gå
fel med ens barn, med en själv och ens kropp nu när man blivit
MAMMA och det får man ju höra på BVC också. Men om man nu
inte är rädd då? Om det faktiskt är så att jag litar på min egen
förmåga, Arons signaler om att han mår toppen, mina föräldrar
och alla mina goda vänner? Sen tänkte jag efter och då slog det
mig att det handlar ju inte om det. För inte hade den här killen
på krogen sagt samma sak till Arons pappa?
Så när vi rynkar på näsan åt ”de där andra” och tycker att OJ
vilken konstig kvinnosyn de har så ska vi också titta på oss själva.
Jag vill verkligen poängtera att jag vet att jag är lyckligt lottad
och att det fi nns miljoner, miljoner kvinnor som är omskurna och
tvingas föda barn när de nästan själva är barn. Det fi nns kvinnor
även i Sverige som inte har sociala nätverk, pengar som lever
med män som slår dem ännu mer när de är gravida (ja det är faktiskt
sant även om det låter taget ur en B-thrillerfi lm). Och sen
ska vi inte glömma bort alla män som VILL men inte FÅR träffa
sina barn då modern fortfarande anses vara mest lämplig i
många fall. Eller de underbara män och killar som vill vara manliga
förebilder åt våra små knattar på dagis. De synas i sömmarna
och jag har personlig erfarenhet av mammor som byter dagis
för att det jobbar män där.
Ändå är det vi som ska vara goda förebilder åt våra elever. Vi
ska lära dem om likabehandling, nolltolerans, jämställdhet, att
alla har ett värde, att män och kvinnor ska kräva lika lön för lika
arbete och vi pratar, pratar och pratar med dem om RESPEKT dvs
att se varandras olikheter och kunna acceptera olika egenheter
utan att se ner på den andre.
Men kan vi allt om detta själva? Ibland kan jag känna att jag får
mer respekt, glädje och utbyte av mina elever än av vissa vuxna.
Och när det gäller våra egna små guldklimpar, våra elever, barn
vi möter på caféer och barn till våra vänner så anser jag att vi alla
har ett kollektivt ansvar och ibland måste visa civilkurage och
stötta varandra privat och i våra yrkesroller. För vem vet svaret på
alla frågor om hur det kunde gå snett för vissa, hur det gick lysande
för en annan i livet, hur snälle lille Calle hamnade på kåken
och hur det lilla spädbarnet egentligen uppfattar omvärlden.
Inte jag i alla fall. Det enda jag vet är att den dagen rädslan tar
över så fi nns det ingen rättvisa och den dagen jag slutar tycka
om mina elever och bry mig om dem då är jag ingen bra lärare
enligt min måttstock. Och vi har alla ett ansvar för att nästa generation
ska kunna skapa ett mer jämställt samhälle. 􀁽

Är ensamhet en dygd?

Här på bilden ser ni en typisk situation på 2000-talet. En ung människa

som messar som vill ha kontakt med andra men som kanske bara har det på mobilen eller på nätet. Inte för att jag är sån. Jag MÅSTE träffa människor LIVE men jag har funderat mycket på det här med ensamhet och hur vi värderar det begreppet.

Ett nytt magasin har kommit (ja förr hette det ju tidning eller blaska men nu ska man ju säga "magasin" med betoning på iiiiiiii. )

Hur som helst så heter det "Kattis" och på framsidan kan man läsa "Hitta kärleken". Ja det är ju inget nytt men jag fattar inte en grej. Alla skriver typ om "Så hittar du en partner" eller "När jag var 60 vågade jag äntligen köpa hund och då blev jag lycklig" eller "Utan mina vänner hade jag aldrig klarat skilsmässan".

Men varför är det så här då att ensamhet ändå blivit en dygd i Sverige (ja inte i några andra länder vad jag vet i alla fall). Fast alla strävar efter att INTE vara ensamma.

Ofta händer det mig att gamla människor på bussen pratar med mig när jag har hunden eller Aron med mig och säger sen: "Tack för pratstunden. Du vet man är ju ensam nu för tiden."

Det är ju så hemskt!! Vem fan vill vara ensam? Vem har kommit på det här att "nu ska du nog vara ensam ett tag för att hitta dig själv"?

I många länder som jag besökt hade de skrattat ihjäl sig. De är typ ALDRIG ensamma från den dag de föds till den dag de dör och de "hittar sig själv" (vad nu det är för nåt) ändå. Jag ska ta mig själv som exempel. Jag pratade med en bekant för ett tag sen som sa" ja men jag har varit singel mycket längre än du. Jag klarar mig utan partner och det är bra att vara ensam några år då och då"

Eeeeeeeh.....? Que?

Min mamma har tex aldrig bott själv utan flyttade direkt från föräldrahemmet till min pappa och när man berättare de för folk så säger de "Men Gud hur har det gått?".

Alltså jag fattar inte bara. Är inte vi sociala djur som behöver flocken, trygghet, hjälp av varandra och att bara vara med varandra under tystnad eller arbete?

Jag vill ialla fall INTE vara själv. Jag har nog redan hittat mig själv och kommer klippa till nästa människa som påstår att "ensam är stark". Jag tänker inte gå in i min grotta och fundera. Glöm det.