Det kokar ute och inne

Nu är det så sjukt varmt så det kokar fan i magen. Alltså stackars bebis känns det som. Vi svalkar oss på stranden. Upprörs över föräldrar som inte säger till sina kids när de släpar upp maneter på stranden (de är faktiskt djur) och lägger dem i sanden. Lever på vatten, massor av frukt, glass, yoghurt, bröd och ägg och sen på kvällen blir det varm mat. Helst grillat :-).
Just nu är det bara lata dagar och jag väntar med spänning på hinnsvepning (lika kul och sexigt som det låter....) och förhoppningsvis en snar förlossning. Sambon jobbar på för fullt för att få bygget klart.

Sommaren so far

Jag skiter i att det är kasst väder för sommaren 2012 är BRA!!! På det stora hela alltså.

Bäst:
Aron
Alla besök av goda vänner
Lyckade resor
Alla roliga gig
Vårt bygge
Aron
Mina odlingar
Att jag snart får en till bebis :-)
Att vara mamma
Lugnet
Släkten
Västkusten


Sämst:
När Aron är borta :-(
Halsbränna
Kramper i benen
Försäkringskassans långsamma kvarnar

Sommar och krämpor

Sommar! Ja fyfan vad jag har längtat och som jag behöver detta just nu. Sist jag kände mig så här förtjänt av sol, bad, grillkvällar, resor, böcker i hängmattan (fast jag har ju förståss ingen....) och myclet social samvaro var på gymnasiet. Då kämpade man ju som ett djur under terminerna. Ja inte för att livet är en dans på rosor nu men på nåt sätt så vill jag prestera med stort P för att sen kunna ta semester.
Denna vinter/vår har jag verkligen presterat på många olika plan och klappar mig själv på axeln, jagar bort Luther och känner mig nöjd med mig själv. Och det säger inte lite för det är inte ofta jag är helt nöjd med min egen insats.
Sommaren 2012 kommer bjuda på resa till Gotland, många besök av släkt och vänner och deras barn till vårt hus och trädgård, Liseberg och mitt andra "hem" Göteborg, samkväm i Bohuslän med alla kusiner och kusinbarn, förhoppningsvis många stranddagar med prins Aron, färdigställande av vår renovering här hemma, ett tiotal spelningar för varierande publik runt om i Skåneland, grillkvällar och förhoppningsvis en glad och nöjd Aron och en utvilad och leende sambo :-).

Enda molnen som seglar förbi på min sommarhimmel är lite oro och spänning över hur Aron ska fixa sin "uppdelade" sommar. Det är inget speciellt egentligen. Alltså massor av föräldrar i Sverige "delar" på sina barn under sommaren. I vårt fall har det bestämts två veckor i stöten. Har ingen aning om hur länge två veckor är för en 4-åring egentligen, men det lär ju visa sig. Har heller ingen aning om det är för barnens bästa som två veckor har blivit nån slags standard eller om det är för de vuxnas bekvämlighet. Men det lär ju också visa sig. Jag tror det går jättebra för jag har turen att vara mamma till en  mycket trygg, nöjd och tillfreds kille som brukar "hänga på" det mesta.

Ett annat moln, eller moln och moln, lyxproblem kanske snarare är det rätta ordet är mina graviditetskrämpor. Jag är inte den gnälliga typen. Jag tycker att jag har det bra. Jag är frisk, hyfsat stark, inte överviktig, har inte foglossning, ingen diabetes osv men det börjar bli TUNGT. Det trycker typ överallt och jag går upp ca 5-8 gånger per natt för att jag dricka, för att jag har kramp i benen eller för att jag TROR att jag är kissnödig. Om jag jobbat kväll (vilket det ju blir när jag spelar) så är jag ett lik ett par timmar dagen efter. Alltså ASTRÖTT. Men å andra sidan-håret är tjockt och blankt, jag har inga bristningar, kan fortfarande träna (dock inte springa såklart), bebisen mår alldeles utmärkt och det bästa av allt-jag är GLAD. Ja riktigt glad.
När jag var gravid med Aron så grät jag varenda dag. Sjukt jobbigt. I och för sig så fanns det ju emellanåt bra skäl att gråta men ändå. Jag var hudlös och så himla sårbar.
Jag gråter ingenting den här gången. Jag är inte lättirriterad och inte sur. Bara glad och känner mig som superman. Jätteskönt!

I slutet av sommaren kommer alltså den lille titta ut och det känns helt fantastiskt! Tänk att få bli mamma igen och slösa kärlek, uppfostra, finnas där....

Vilken lycka och tur!

Bygge påbörjat

Jag gillar inte mornar. Framförallt på söndagar så gillar både jag och Aron och sova. Gärna till 08.30 sådär. Men idag så fick vi stiga upp i ottan då bygget skulle påbörjas. Det var i och för sig ett kärt nöje att se sambon och kompisen riva ytterväggen, sätta i nya fönster och måla. Snart snart får vi ett stort rum till. Alla som känner mig vet att jag har tummen mitt handen och att jag dessutom är ganska så bekväm av mig. Stå och balansera på en stege med en burk färg är inte riktigt min grej. Framförallt inte med den här kanonkulan på magen. Nä jag och Aron ägnade dagen åt slacking, pajbakning (av egenodlad rabarber-MUMS). film, lek med kusin Ruben och lite gemensamma ansträngningar med tvätt och trädgård. Ja så lite blev gjort i alla fall :-).

Nästa kära besvär är att välja ut lite nya möbler. I och för sig är ju budgeten rätt begränsad men det är kul och inspirerande ändå. Så nu är jag på jakt efter ett pelarbord i jugendstil max 70 cm i diameter, en avlutad byrå, stor mjuk matta som inte kostar skjortan och nån cool annorlunda taklampa till ett rum som annars är väldigt vitt och lite naket. Tips anyone?

Hyllning till en kvinna med krut

De säger att vissa saker hoppar över en generation och kanske är det så. Jag tycker inte att jag är så himla lik min mamma. I såna fall är jag mer lik min farmor till utseende och lynne. Nu har tyvärr min farmor gått bort och vi begravde henne i fredags. Det var jättefint förutom att kantorn spelade helt fel och då log jag och tänkte att "ja du farmor nu är väl den enda gång som du är tyst och inte börjar kommentera". För hon var inte tyst min farmor. Och inte särskilt politiskt korrekt heller.

Irma föddes i Göteborg 1915 och hon växte upp med två yngre syskon, mamma Annie och pappa Karl. En äldre bror  avled i sviterna av hjärnhinneinflammation som 6-åring. Irma var gladlynt och hade en bra (för den tiden) uppväxt, bra skolgång (hon var riktigt duktig i skolan och bäst på längdhopp)  och träffade i ganska unga år min farfar Harry (född 08) som var konsertmästare i Göteborg. Efter vigseln så fick de vänta 7 år på att deras barn skulle komma. Farmor berättade nån gång om att hon gick till doktonr pga att det aldrig blev nåt barn men tyvärr har jag aldrig fått veta vad doktorn gjorde. Det fanns ju inte IVF på den tiden direkt. 1945 föddes min pappa och sen min farbror 1948 och min faster 1951.
Min pappa har många gånger beskrivit hur farmor Irma aldrig klagade, alltid tog hand om sina barn och hur hon fick slita (farmor fick jobba heltid och det var inte så vanligt att kvinnor gjorde det på den tiden). Trots skral kassa så fixade hon alltid nån form av semester för barnen.
Farmor styrde hemmet och kunde vara ganska så dominant mot Harry, men å andra sidan behövde han nog det då han emellanåt levde ett lite slarvigt liv.

Ingenting var problematiskt för farmor. "Det ordnar sig" var hennes motto och det sa hon ofta. Hon hade oss veterligen aldrig några krämpor och hon klagade aldrig. Farmor fick vara frisk in till slutet och smög helt sonika bara iväg från oss  den 3e maj i år.

Det jag kommer minnas av farmor är hennes skratt (ja för hon skrattade mycket), hennes suveräna pannkakor, hennes pladdrande och ENORMA tempo och envishet. Hon tog hand om alla oss kusiner på torpet uppe i Västergötland så att våra föräldrar fick vila och det var nog ett hästjobb för vi är ganska många kusiner. Hon levde alltid i nuet och hade stenkoll på alla kusinerna och vilka partners vi hade och vad vi gjorde. Jag är så glad att Aron fick träffa henne flera gånger och att han kan relatera till "gamla farmor".

På bilderna ser ni :
1. Farmor och den äldre bror som avled
2. Farmor som flicka
3.Farmors pappa Karl
4. Min farfar Harry med min syster och en kusin
5. Farmor på sin trapp år 2010

Sov gott lilla farmor och du ska veta att din kämparanda, humor och envishet lever vidare och har i alla fall inspirerat mig mycket som kvinna.

Undrens tid är inte förbi

Alla som känner mig privat vet att jag inte är så himla PK i de informella samtalen som äger rum mellan mig och nära och kära på fik, telefon, facebook och fester. Det finns liksom lägen när man ska välja sin ord och jag har alltid ansett att nätet är ett ställe då man ska välja sina ord om man inte har en privat mailkontakt eller är på en chat med folk man känner IRL. Min blogg har således varit ganska "snäll". Oroa er inte. Den kommer fortsätta vara snäll av det enkla skälet att jag inte är för pajkastning, förtal och att gå på folk som inte kan försvara sig.
Jag kan tycka det är sjukt roligt att läsa andras bloggar som är lite mer "på" men jag tycker själv aldrig att jag får till det på ett balanserat sätt. Antingen blir det liksom Terror på Elm Street eller Let´s Dance. Hittar liksom inte balansen mellan att slå huvet på spiken på ett schysst och kul sätt. Just därför har jag valt att inte skriva om en del av mitt liv som kanske ändå många hade velat läsa om (nämligen hur det är att ligga i en vårdnadstvist).
Vem vet jag hade kanske till och med fått så höga läsarsiffror att jag fick vara med i debatt som Hanna Widerstedt. För folk gillar ju att läsa om elände, sorg, cancer, sex....

Jag skulle kunna skriva en bok full med råd till alla som ligger i infekterade tvister. Vad man ska säga till familjerätten och inte, hur man ska bemöta den andre föräldern, vad det kostar i tid, pengar och energi, hur man håller sitt barn utanför, hur fantastsikt dåliga många myndigheter är på att bevara barnperspektivet, att vi inte följer FN:s barnkonvention fast vi har skrivit på den, hur man förlikar sig och accepterar och hur man håller huvudet ovanför vattenytan och ser till att leva och njuta av sitt liv trots att man befinner sig på ett slagfält. Jag vill dock poängtera att de jag syftar på här är våra fina samhälls instanser som ska hjälpa, vara objektiva och framförallt se till barnet.

Kanske gör jag det en dag. Men just nu tänker jag bara göra absolut ingenting. Bara glädjas över underbara försommardagar tillsammans med min älskade Aron, vänner och familj. Bara förundras över att undrens tid inte är förbi. Att det finns någon rättvisa och att det hela slutade lyckligt.


Störst av allt är kärleken.

Sköna maj

Åh vad UNDERBART det är med trädgård!!! Senaste dagarna har jag, sonen och mannen tillbringat mycket tid åt våra odlingar, blommor och gräsmattan. Aron har en egen rabatt som han satt blommor i och nu blommar de för fullt och lyckan är total för en 3, 5 åring.

Maj är helt klart en favoritmånad. När jag gick i skolan så var det favoritmånaden för att man fick bekräftelse på att allt slit under läsåret hade lönat sig. Proven duggade tätt i maj men jag älskade den där spänningen inför ett prov. (Jag hade oförskämt lätt för mig i skolan och har full respekt för alla som inte känner likadant inför prov.) Sen var det ju det där spännande livet utomhus. När man var tonåring så var det ju mycket lättare att umgås ute på nåt sätt. Vi var på stranden och hade fester och man kunde lätt hitta avskilda platser på näset där inga vuxna såg smygrökning, hångel och alkoholintag.

Sen har vi ju alla konserter och uppträdande i maj. Körkonserter utomhus. Repetitioner inför skolavslutningar. Gig på uteserveringar och bäst av allt -alla bröllopsgig. Det är det finaste man kan göra som musiker tycker jag. Man får vara en del i ett stort sammanhang som spelar en så stor roll för många-framförallt brudparet. Man får vara med och föreviga en sådan viktig dag för dem och befästa kärlekens vidunderliga kraft. Jag hyser stor vördnad för dessa uppdrag.

Maj är också då grillen dammas av och picknickkorgar packas. Lillprinsen åker på utflykter och kommer hem solbränd, skönt trött och vindrufsig i håret. Knän skrapas när det ska övas på balanscyckel. Små rosa naglar ska borstas efter grävande i vårfuktig mylla. Aron får också påminnas några gånger extra att lägga sig. För visst är det konstigt när det är ljust nästan ända till natten?

Sen har vi ljuset, skymning och tidiga ljusa mornar då koltrasten sjunger som vackrast. Ja man blir lite mer förälskad när det är vår.