Och då ville jag dansa

Dagens låt-VOUGE!

Sommaren 1990 skickade mina föräldrar mig på språkresa. Jag hamnade i en liten by Godshill på ön Isle of Wight. Jag hade i april samma år blivit tillsammans med min ungdoms största kärlek. Han var en sån där skitsnygg kille som körde runt i en BMW och spelade sjukt hög musik.

Hur som helst så var jag alltså i England på en båt när jag för första gången hörde den här låten. En teje från Enskede och hennes killkompis gjorde en vansinnigt cool koreografi till låten och jag minns att jag blev grymt impad. Själv var jag för blyg på den tiden för att "ta ut svängarna" så jag nöjde mig med att kolla på när de andra dansade.

Låtar jag minns

Jodå. Det finns många skäl till att jag inte kan leva utan musik. Att jag valt att arbeta med något som absolut inte skänker mig en BMW eller resor till Karibien. Musiken är själva motorn och musik väcker minnen till liv, får oss att slappna av, kunna prestera bätter på träningen, i skolan eller på jobbet.

Tänkte dela med mig av några låtar som jag har såna där starka minnen av. Jag tycker man lär sig om folk av att lyssna på deras musik eller musiken de gillar.

Så here we go.

Jag ÄLSKAR Toto. Vet egentligen inte varför men kanske för att första gånge jag hörde TOTO var den sommaren som var bryggan mellan barndom och ungdom. Jag satt på en gräsmatta vid en pool tillsammans med ett helt gäng kompisar. En av grabbarna i gänget var lite äldre och han var en sån där snubbe som man var lite rädd för. Inte för att han var farlig utan bara för att han var äldre. Detta var ju på den tiden då det inte vars å vanligt med tatuerin´gar men han hade en sån på överarmen. Lite spännande.

Det var en sån där sommar som filk minns just för att det var så jäkla varmt. 20 grader i havet på midsommarafton och jag minns att mina föräldrar hade fets utomhus till klockan fyra och min farbror satt kvar långt in på morgonen i bara skjorta och spelade gitarr.

Hur som helst. DÅ blev jag störtkär i TOTO och framförallt sångaren Joseph Williams. Fortfarande när jag lyssnar på TOTO (vilket jag typ gör flera gånger i veckan) så blir jag glad, energisk och det är liksom lite mer sommar i mitt vardagsrum.

Hello musiclovers

Jodå. Det finns många skäl till att jag inte kan leva utan musik. Att jag valt att arbeta med något som absolut inte skänker mig en BMW eller resor till Karibien. Musiken är själva motorn och musik väcker minnen till liv, får oss att slappna av, kunna prestera bätter på träningen, i skolan eller på jobbet.

Tänkte dela med mig av några låtar som jag har såna där starka minnen av. Jag tycker man lär sig om folk av att lyssna på deras musik eller musiken de gillar.

Så here we go.

Jag ÄLSKAR Toto. Vet egentligen inte varför men kanske för att första gånge jag hörde TOTO var den sommaren som var bryggan mellan barndom och ungdom. Jag satt på en gräsmatta vid en pool tillsammans med ett helt gäng kompisar. En av grabbarna i gänget var lite äldre och han var en sån där snubbe som man var lite rädd för. Inte för att han var farlig utan bara för att han var äldre. Detta var ju på den tiden då det inte vars å vanligt med tatueringar men han hade en sån på överarmen. Lite spännande.

Det var en sån där sommar som folk minns just för att det var så jäkla varmt. 20 grader i havet på midsommarafton och jag minns att mina föräldrar hade fets utomhus till klockan fyra och min farbror satt kvar långt in på morgonen i bara skjorta och spelade gitarr.

Hur som helst. DÅ blev jag störtkär i TOTO och framförallt sångaren Joseph Williams. Fortfarande när jag lyssnar på TOTO (vilket jag typ gör flera gånger i veckan) så blir jag glad, energisk och det är liksom lite mer sommar i mitt vardagsrum.

Det här fick jag av en av mina kompisar som också bloggar (och jag lovar hennes blogg är läsvärd!!! www.carolineofmalmo.blogspot.com är adressen )

1. Varför började du att blogga?

Bra fråga men det var när jag väntade barn och det var därför den fick namnet "Familjenytt". Sen så hände det en del tråkiga saker i samband med att jag skulle bli mamma och då var bloggen ett sätt att "skriva av sig". Nu bloggar jag mest för att jag är en sån där som bara inte kan hålla truten.

2. Vilka bloggar följer du?
De som står i min lista är de som jag gillar men jag läser massor av blogginlägg här och där. Tyvärr så är jag så FRUKTANSVÄRT oteknisk så jag har fan glömt hur man lägger till fler favoriter i den där listan. Hur gör man?
Generellt kan man väl säga att jag läser bloggar som handlar om "riktiga liv". Är inte så road av modebloggar eller folk som bara bloggar om sin politiska övertygelse. Blandade bloggar är roligast.

3. Vilken är din favoritfärg?

Rosa, svart och rött

4. Vilken är din favoritfilm?

Oj....Lilja 4-ever, Plutonen, Män som hatar kvinnor, Såsom i himmelen och Pelle Erövraren

5. Vilket land/länder vill du besöka och varför?
Jag har varit lite här och där i världen och västafrika är så underbart och spännande. Sen vill jag väldigt gärna resa runt i USA (har bara varit i Boston och trakterna där omkring)

Love och Löv

Jag har ju lovat att berätta något om hur det är att bo i hus här på en ort där folk generellt har det lite bättre än på många andra ställen. Eller de har det i alla fall bättre rent materiellt och socioekonomiskt. och det är en jäkla ordning och reda-stämning. Folk kommer i tid, håller för det mesta hastighetsgränserna, står snällt i kö utan att trängas, hälsar ordentligt även på folk de inte känner, ägnar massor av tid åt långpromenader, i löpspåren och på golfbanan. Det är helt enkelt ordning och reda.
Vi ville ju då inte vara sämre och har ett litet projekt, för det ska man tydligen ha när man bor i hus, och det är att hålla trädgården tip top. Men om man har en ek som är typ 100 år på tomten så blir det mycket löv. Så vi beger oss ut alla tre med varisn kratta och räfsar,slänger och komposterar. Jag ville göra så där som de gör i amerikanska college filmer-bränna löven i trädgården för det luktar så gott. Som tur var så frågande jag min mamma först (hon är en sån där som skulle kunna skriva en avhandling om trädgård och vad får och inte får göra på sin tomt) och hon berättade att det FICK MAN INTE GÖRA.
Så det är bara att fortsätta räfsa (som ni ser skulle det behövas mer men just nu känns det som att jag behöver syrgasmask och tre kilo antibiotika).
Lillprins Aron tycker det är så roligt att han var tvungen att luta sig över staketet och ropa till en främmande tant att "alla barn måste arbeta varje dag. Så är det". ( Ja bara för att förtydliga mig nu så ingen tror att jag säger till mitt barn att arbeta så hjälper han till för att han vill)
Det är nåt visst med träden, naturen och luften här där jag bor. Eller så är det bara så det känns för att jag är så in love i mina löv och min kotte.

En stor och liten kille

Aron är en stor kille enligt sig själv. Jo såklart är han stor. Eller större ialla fall. Han pratar ju ibland som en fetmioårig politiker och ibland som en tvååring. Precis som det ska vara. Han är både stor och liten. Äger världen samtidigt som han ibland bara vill krypa upp i mammas famn och vara liten. Precis som det ska vara.
Han är snusförnuftig och kan resonera om varför man inte ska göra si eller så för att i nästa sekund kasta sig på golvet och skrika för att det är "fel på mackan". Precis som det ska vara.
Han hoppar, springer, lägger pussel utan problem för att i nästa stund inte vilja göra sånt som han egentligen kan t ex ta på sig skorna. Precis som det ska vara.

Inte lönt att stressa liksom. Han är ju dock ett litet barn fortfarande och även om han kan och klarar en jäkla massa så måste han ju inte få "duktighetssyndromet" redan nu. Så nej-jag tänker inte ge napparna till tomten för jag VET att Aron inte kommer växla mellan snus och napp när han är femton. Det kommer när det kommer.
Och nej -jag tänker inte bråka om nattblöja eller inte för jag vet att han inte kommer ha blöja när han är 8 år. Det kommer när det kommer. Varför måste man stressa så mycket med de små liven? Så länge jag är övertygad om att Aron är en fullt normal storliten underbar kille så får han just vara både stor OCH liten.
Det ordnar sig liksom.

Löjligt stolt mamma?

Sverige, Sverige fosterland? Jag älskar dig men det är bara i dig som vissa uttryck finns och lever tex "löjligt stolt" och lagom.

Kan man vara "löjligt stolt" över sitt barn? jag vet inte det. Är det löjligt att vara stolt över att ens barn är fantastiskt? Nja jag tycker inte det faktiskt. En gång var det en person som arbetar på en av alla våra fina BVC som tyckte att man inte "skulle skryta" över sina barn. Nä skryta och skryta men är det fel att säga "jag är tokig i min son. Han är det underbaraste som har hänt mig och han är bara så himla speciell". Ja kanske det tycker Fru och Herr Lagom.

Just idag är jag ialla fall STOLT och inte löjlig för det.
Min pojke fick så mycket cred på förskolan för att han snabbt kan identifiera ett annat barns känsla och med en gång säger till de vuxna om någon är ledsen, arg eller rädd. Han är en riktig liten förhandlare som aldrig slåss utan istället använder sig av sitt rika ordförråd.

Han har stenkoll på att mormor kan behöva någon att hålla i handen när doktorn ska ta spruta , att man inte får trampa på sniglar, att man ska vara snäöll mot djuren, att kramar är mer gångbart än knytnävar och att man lyssnar bättre när man inte bara skriker och säger" jag ska, jag ska". Ja kan man vara annat än glad för det?
Jag har sagt det innan och säger det igen. LOVE IS ALL! Pass it forward!