Aron är en stor kille enligt sig själv. Jo såklart är han stor. Eller större ialla fall. Han pratar ju ibland som en fetmioårig politiker och ibland som en tvååring. Precis som det ska vara. Han är både stor och liten. Äger världen samtidigt som han ibland bara vill krypa upp i mammas famn och vara liten. Precis som det ska vara.
Han är snusförnuftig och kan resonera om varför man inte ska göra si eller så för att i nästa sekund kasta sig på golvet och skrika för att det är "fel på mackan". Precis som det ska vara.
Han hoppar, springer, lägger pussel utan problem för att i nästa stund inte vilja göra sånt som han egentligen kan t ex ta på sig skorna. Precis som det ska vara.
Inte lönt att stressa liksom. Han är ju dock ett litet barn fortfarande och även om han kan och klarar en jäkla massa så måste han ju inte få "duktighetssyndromet" redan nu. Så nej-jag tänker inte ge napparna till tomten för jag VET att Aron inte kommer växla mellan snus och napp när han är femton. Det kommer när det kommer.
Och nej -jag tänker inte bråka om nattblöja eller inte för jag vet att han inte kommer ha blöja när han är 8 år. Det kommer när det kommer. Varför måste man stressa så mycket med de små liven? Så länge jag är övertygad om att Aron är en fullt normal storliten underbar kille så får han just vara både stor OCH liten.
Det ordnar sig liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar