torsdag 15 september 2011

Ketchupens vara eller icke vara


Nu börjar vi så smått komma in i rutiner och vardag efter en lång period av renovering, flytt och inskolning.
Det finns många fördelar med att bo här vid kusten men ibland så gör man iakttagelser.... Till exempel så var jag på föräldramöte första gången på Arons förskola. Det som var bra var att det var bra närvaro och engagerade föräldrar. Sen kan man i och för sig fråga sig vilka frågor som engagerade. Jag var nog den som var minst engagerad. Det är liksom lite svårt att ta vissa saker på allvar. Till exempel så förklarade fröknarna att nu var det slut med glass och ketchup. Jag lyssnade med ett halvt öra och tänkte att det var ju ett kul skämt....Skämt???? NEJ det var det INTE. Ketchup innehåller ju SOCKER Gud förbjude. Sen kom det upp diskussioner och klätterställningarnas vara eller icke vara..Jo det är ju så att barnen KAN trila ner från så hög höjd. Ja tänk att det KAN de. Någon äldre lite mer gravad fröken talade då om att det fanns ju barn som trillat över en vanlig tröskel och brutit benet.
Alltså kan man skydda sina barn från allt och ska man det?
Jag tänker inte skydda Aron från den hemska ketchupen så länge han inte äter en hink om dagen och vill han klättra så klart att han ska klättra.

Ja dessa frågor berörde och engagerade och skillnaden mellan att bo här och där blev med ens väldigt tydlig.

Bilden på Aron är tagen på en av dessa underbara stränder som finns här nere och ve och fasa så har han vare sig solhatt eller soldräkt på sig.

onsdag 7 september 2011

Vilken förälder vill jag vara

I förrgår åkte jag taxi (nej jag har fortfarabnde inte tagit mitt körkort) och av taxigubbar får man höra mycket. Den här gången var det en man i fyrtiårs-åldern som frågade vad jag skulle åka så sent på eftermiddagen. Jag svarade att jag skulle från en arbetsplats till en annan då tittade han storögt på mig.
"Du ska jobba mera???"
"Ja visst." svarade jag och fortsatte bläddra bland mina papper.
"Har du barn?"
"Ja en pojke."
Han suckade och skakade på huvudet och höll sen en utläggning om att vi i vårt samhälle jobbar för mycket och att vi ska vara med våra barn och att det är mannens uppgift att försörja och att barnen ska flytta hemifrån när de är runt trettio....
Jag blev provocerad.
Vaddå det är väl inget fel med att jobba och ha barnen på dagis och komma hem trött klockan fyra och gnälla på sambon för att han glömt köpa mjölk och känna dåligt samvete för att man är sur och för att man borde träna mer och vara mer mindful och gå på fler ansiktsbehandlingar och hålla sig uppdaterad så man kan föra konstruktiva diskussioner på jobbet...Eller?
Igår satt jag på bussen bredvid en man i fyrtiårs-åldern. Han skrev frenetiskt på sin laptop, pratade i en mobiltelefon och hade en Iphone uppe också.
"Gumman, det är pappa. Pappa måste jobba lite mer. Cykla hem och ta en banan och en flaska vatten och åk till träningen. Glöm inte att låsa. Puss."

Jag är kluven. På riktigt. Åren då Aron är liten går så fort och jag vill bara vara med honom samtidigt som jag älskar mitt jobb och så klart måste jag tjäna pengar som alla andra.
Det här pusslet är inte helt lätt. och nu finns det nån slags hets om vem som hämtar tidigast på dagis. Helt ärligt så var jag HELT emot förskola när jag fick Aron. han skulle minsann inte gå där förrän han var typ 3 år och då gärna tio timmar i veckan. Så himla kul att man hade sina idéer och jag är inte den första att säga att jag var ganska naiv. Men sina ideal kan man väl få ha.
Men vill jag vara hemma vid spisen då? Nej inte det heller. Ibland är det inte helt enkelt att leva i ett samhälle som erbjuder så många valmöjligheter även om jag inte skulle vilja byta ut Sverige mot något.

fredag 2 september 2011

Det är minsann inte bara 20-åringar som kan



Tur att det fortfarande finns band som lirar och sjunger trots att de passerat 30. Det är nog det bästa med mitt jobb-att få penetrera såna företeelser. Som just nu sitter jag och gör en låtlista och bara glider med i alla goa låtar som man vill sjunga. Tiden går vansinnigt fort och snart är det dax för ett pass på gymmet (det gäller att passa på innan nästa virusvåg tar över min kropp) och sen är det helg!

Nobody wants to be the last out there

Go helg på Er!

måndag 29 augusti 2011

Long time no seen




Ja shit vad mycket det har varit. Nytt jobb. Nya låtar. Nya gig. Nytt hus. Nya djur att ta hand om. Nya djur att jaga bort. Nytt dagis....

Men NU ska det bli ändring! Nu ska det bloggas!

Nu börjar det bli höst och rosenbuskarna är planterade och lökarna satta i jorden. Det är verkligen en feeling att gå omkring på en så stor tomt och pula, fixa och dona. Aron är så nöjd och har en egen liten kratta och spade.
Inomhus börjar det arta sig också. Har ett kök nu :-) och Arons rum är färdigt.

Gillar verkligen kombon-jobba i stan, bo i en liten ort vid havet. Eftersom jag är uppvuxen här var jag först ganska tveksam. Man har liksom sin plats på nåt sätt och man är "den där tjejen som var ihop med den och den 1990 och den där tjejen som kan sjunga och som har en pappa som är tandläkare". Eller så var det bara som jag inbillade mig.

En sak som jag hittills lagt märke till är bilarna. Ja alltså avsaknaden av bilar. Man cyklar med Aron där bak, till dagis kl 07 och det man hör är fågelkvitter, vinden och en och annan bil som kör lugnt. Underbart.

Än så länge är allt frid och fröjd, men det ska bli intressant och kul att få penetrera den berömda "näsetandan" som vuxen kvinna.

Allt gott!

söndag 14 augusti 2011

Summa summarie summer of 2011



Sommaren 2011 var på många sätt bra. Jag hade en underbar semester tillsammans med mina två älsklingar och vänner, svåger och andra goa ungar.
En annan höjdpunkt var resan till Göteborg-Sveriges framsida-där jag tillbringade några lata dagar med fästmannen och mina underbara kusiner Daniel och Andreas. Jag och Andreas skrattade så vi grät åt gemensamma minnen. Andreas är en sån där kille som inte bekräftar fördomar (ja jag har hans tillåtelse att skriva det här). För fördomar har vi alla. Han kan verka "svår" och de rätt coola tatueringarna, slitna jeans, kedjor och hans stora skägg kan ju kanske tolkas av vissa på ett sätt. Jag som känner Andreas sen han föddes och som passade honom i "gula villan" i Göteborg när han var sådär en 2 år vet vilken otroligt soft kille det är. Han var det redan då som liten.
Både han och Daniel har samma värderingar som jag och min syster, trots att vi inte växt upp i samma typ av hemförhållanden eller i samma stad. Undrar om det är gener eller inte. Jag vet inte. Vet nån av er så kommentera gärna!

Morgonen efter åt vi gigantisk frukostbuffé, tränade på hotellets gym och sen var det dax för LISEBERG!!!!! Fan vad kul det var! Jag har inte varit där sen 2005 så det var GRYMT att åka Balder, de nya attraktionerna, äta glass, godis, tävla i femkamp och bara insupa atmosfären!

Sen var det dax för TOTO. Ja de finns fortfarande om nån inte trodde det. Trummisen dog 92 men Joseph Williams som sjöng in Pamela och Stop Loving you var med. Grymt helt enkelt! Nathan East på bas kändes helrätt då han spelat M. Jackson, Toto mfl.

SEn har det varit kroppsarbete som gäller. Ja förutom när Aron höll kalas och bjöd på hembakad tårta, kamelbullar, såpbubblor, godispåsar och han var så nöjd över att få leka med sina kompisar och då kom dessutom min svåger och Mikaels kompis in och så fick han mer presenter. Arons plastfarmor Salme kom också några dagar senare när jag hade varit och ridit en underbar tur med en god vän.
Ja ridningen glömde jag! Fiddlar äger och snart ska jag och Aron på det igen och då ska han få sitta på hästen, om han vill och vågar just då.

Det som stört min sommar mest förutom det som alltid stör mig och Aron, är ADENOVIRUS! Att man aldrig ska bli frisk! Galet! Men det går i vågor och att träna och vara aktiv på andra sätt hjälper faktiskt.

Och nu är det sista dagen på ferien och huset är i princip klart. Längtar efter mina kollegor och elever och alla intressanta möten och utbildningar som kommer nu under hösten. Och när höstmörkret lägger sig som en filt över näset DÅ väntar överraskningar som jag redan nu vet är trevliga och DÅ ska jag också bjuda på ett hejdundrandes kalas för alla underbara människor som korsat min väg en gång och sen blivit kvar.

Det blir kul det ni.

onsdag 3 augusti 2011

När lyxproblemen verkligen blir lyxproblem


Solen värmer behagligt och det börjar kurra i magen när jag känner doften från grillen. Min son springer omkring med en aldrig sinande energi. "Mamma kan jag få en till lång macka?" Själv njuter jag av nyskördade plommon och nybryggt kaffe med socker och mjölk. Såklart får han en macka även om man ju inte ska småäta innan middagen. Va fan det är semester.
Plockar upp laptopen och surfar in på aftonbladet. Sen mår jag bara illa. Riktigt illa och ögonen tåras. Livet är så orättvist och jag upplyste min sambo häromdagen att vi tillhör den promille av jordens befolkning som bor i ett isolerat hus, kan äta oss mätta VARJE dag och köpa den maten vi är sugna på, vi gör val varje dag som ibland kan tyckas "jobbiga" ("vilka kläder ska jag ha idag? Vilket kakel ska jag sätta i vårt badrum? Vilken livförsäkring ska jag teckna?") och vi sover tryggt på natten. Min son får och kan utvecklas på det sätt ett barn ska göra. Han saknar inget.

En väninna till mig har också uppmärksammat katastrofen som drabbat Afrikas horn i sin blogg. Många gör samma sak på nätet på olika sätt.

Hur kan det vara så här? Det är just därför jag för längesen övergav min tro som jag hade som barn. Nu måste vi som kan (dvs de allra flesta som bor i Sverige) göra det som ska göras. Till och börja med skänka pengar. Om du är osäker på var dina pengar hamnar så välj någon av de större organisationerna. Själv har jag valt Läkare utan gränser.
En väninna till mig har också uppmärksammat katastrofen som drabbat Afrikas horn i sin blogg. Det var hon som inspirerade mig till att också skriva ett inlägg om det. Många gör samma sak på nätet på olika sätt. Ringar sprids på vattnet.
Jag ser på min välmående pojke och hans stora, livfulla mörka ögon. Leendet som ofta får hans ögon att glittra. Det hade lika gärna kunnat vara han. Barnet på bilden som är hämtad från aftonbladet.se
Inte ska man väl straffas för var man föds. Nu är katastrofen ett faktum och det är din plikt och skyldighet som medmänniska att göra något.

måndag 1 augusti 2011

Byggarbetsplatsen som fick vila


Idag för exakt 3 år sen låg jag på KK UMAS och drack coca cola. Barnmorskan berättade för mig att jag var 10 centimeter öppen. Va??? Jag hade ju knappt ont (tack Gud för epidural). Jag var fortfarande ensam men två timmar senare fanns han där. Min son Aron. Min älskade, bästis och sötaste pojke. Lille prinsen som förgyllt mitt liv och som varje dag gör mig påmind om livets stora gåta-älska, gå vidare och förlåta.
Aron är idag en bestämd liten herre med fantasi som få och ett fantastiskt språk. Aron har också lärt sig att förhandla och blir bättre på det var dag. Han bryr sig om andra och djur är en av hans stora hjärtefrågor. Aron har humor och det är svårt att bli arg på honom (på gott och ont :-)). Hans ögon kan smälta ett isberg och hans mjuka bruna händer är fulla av liv och kreativitet.
Som jag älskar honom och så tacksam jag är för att det är just Aron som är min.
Så idag så vilar byggplatsen iprincip (ok jag hann med att slakta ett par garderober, klippa gräs och kratta och måla ett rum) och jag ska njuta ett tag till av ARON, kvällssolen, min familj, mina rosor och grillat.
Älskar dig sötaste, klokaste lilla älsklingen! Puss från mamma på din 3-års dag

PS. Det där med att sova i en bil har du efter mig. Det gör jag jag ju fortfarande i tid och otid DS