Heeeej!

Det var längesen sist. Men nu är jag tillbaka och har hunnit bli 2 år och 3 månader.
Tydligen är jag stor som ett hus, men börjar smalna av en del.
Just du händer det mycket. Jag har till exempel fått en jättefin ny säng av mamma. Jag måste ju bara kliva upp ur sängen själv kl 05.30 och säga "heeeeeeej mamma ajjon shovit gott" och så sträcker jag på mig.
Har skaffat mig några favoriter på dagis. De är givetvis tjejer (framförallt EN tjej) som jag pratar mycket med. Pratar gör jag mest hela tiden. Svenska alltså.
Det är skönt att jag får och kan uttrycka mina känslor så att min familj förstår och att de tycker att det´är ok att jag ibland blir arg ( tex om jag inte får den maten jag vill). Mamma skrev en sak på facebook "Aron berättar nu om saker som hände innan han kunde prata." och ja såklart jag gör för jag har ett hästminne som morfar, mamma och gamla farmorn Irma.
Älskar fortfarande när flocken är samlad, men oftast vill jag ha mamma lite för mig själv. För några veckor sen sa jag till mamma "Jag älkar dig me". Oj så det glittrade i hennes ögon. Jag vet ju att hon älskar mig också och nu när vi ser på foton på hennes stora mage och sen bebis bilder på mig från den gamla lägenheten så är det ju klart att jag ser och fattar att det var Ajjon som bebis. Det finns ju inga andra barn eller bebisar hemma hos oss så det måste vara jag. Aaaaaah än så länge är jag minstingen! Buba är ju nästan som min bror. Jag brukar ringa till honom (han är snart ett år gammal) och kolla så att han sover ordentligt. Sen ringer jag min syster också ibland speciellt efter att jag sett foto på henne, när vi blåser bubblor på hennes 3-årskalas.
Ja det var väl allt för nu. Jo just det. Jag ´sjunger också och är riktigt bra på att dansa och passande nog fick jag en elgitarr igår!!! Och så kan jag säga hela mitt namn Ajjon Manne Jubat
Var rädda om varandra hör ni! Inte knuffas , inte slåss och inte vara dumma mot djuren är ni hyggliga!
Kramar till alla mina fans

ARON profeten prinsen

Tant i lila hår

Tro mig. År 2060 kommer jag inte vara att leka med. Då är jag en tant med lila hår, stilettklackar, långa röda klor, chockrosa handväska och en ännu mer smord käft:-).
Jag har "bara" levt 35 år men känner mig ibland som 90 och samtidigt som 25 och ibland som en trotsig 3-åring. Alla åldrar bor ju liksom inne i kroppen på en.
(Fördelen med att ha kontakt med "barnet inom sig" är att det blir så mycket enklare och roligare att verkligen LEKA med lille prins Aron.)
Jag har pratat med många kloka "äldre" kvinnor som säger att livet blir bara bättre och en av de saker som blir bättre är att man sänker kraven på sig själv och vågar mer och mer stå för saker och ting och så klart blir man mer och mer ödmjuk inför livet. Det sista kan jag meddela att jag redan är. Livet är så skört, så skört och inte blir det bättre av att våldsverkare och maktgalna människor ser till att livet ställs på sin spets för de som inte bett om det.
Jag tänker på "skytten" i Malmö som urskiljningslöst skjuter på folk. De 500.000 kvinnor i Kongo som systematiskt utsatts för grym sexuell tortyr. Jag tänker på de människor i vårt Sverige som sitter på maktpositioner de inte borde sitta på och som missbrukar sin makt. Jag tänker på de barn som växer upp utan kärlek, närhet och bekräftelse. Jag tänker på de mördare som anser sig ha rätten att ta andra männsikors liv. Jag tänker på bödeln som trycker på knappen och ser till att ett mord i lagens namn begås.
Om Gud finns så ska jag ta mig ett snack med honom när jag kommer till himlen.
Men innan dess, när jag gått i pension, så ska tant Rubarth i lila hår ta sitt ansvar och på något sätt försöka dra mitt strå till stacken. För i längden så måste ju kärleken vinna och vara det som är bestående för oss människor. Så måste det ju vara.

När jag blir 95....

Min farmor fyllde nyligen 95 år. Då har man upplevt en hel del. 1900-talet är ju det årtionde då utvecklingen gått snabbast inom en massa områden. Tänk när min farmor var liten flicka så var det häst och vagn och dass på gården som gäller. Kvinnor hade inte rösträtt. Dödsstraffet i för civila fanns fortfarande även om det inte hade praktiserats sedan 1910. Antibioitika fanns inte och det resulterade tyvärr i att en av min farmors nära släktingar dog väldigt ung. Radio och grammofon var det man använde för att t ex lyssna på musik. Farmor föddes under brinnande krig och spanska sjukan tog många många liv som idag inte hade behövt spillas.
Svindlande tanke egentligen att jag som just nu sitter på internet, med en mininal Iphone fäst i koftan, iklädd de kläder som jag VILL ha och som kommer slängas eller skänkas bort när de inte passar längre och bredvid mig ligger en mobiltelefon där jag när som helst kan nå de jag vill nå. Just den personen har kontakt och en relation till en person som det och upplevt så mycket. Som har en fot tillbaka i det som min son kommer läsa om i historieböckerna, men inga ögonvittnen finns kvar.
Otroligt coolt om man tänker efter.
Jag tänker också bli minst 95 år och förhoppningsvis kan jag också fira min dag och blicka ut över en stor släkt och vara så pigg och frisk som min farmor alltid varit.
De som känner mig säger att jag har definitivt ärvt hennes envishet och det tar jag som en komplimang för det är nog det som gör att hon fixat allt och hennes livslust.
Själv säger hon att det inte var bättre förr och hon är alltid uppdaterad om vad som händer och sker med hennes 11 barnbarn och numera 5 barnbarnsbarn. Hon skaffade sig en karl när hon var 85. Bara det!! När hon bröt fotleden efter ett elakt fall utför en källartrappa när hon var närmre 80 så var hennes egen kommentar "tur att det inte hände någon gammal".
Olyckor och sjukdomar kan drabba oss alla och döden skiljer inte på folk och folk men med farmors inställning tror jag i alla fall att man kan mota Olle i grind ett bra tag. Det handlar nog helt enkelt om att LEVA, aldrig ge sig och inte tänka så jäkla mycket på den där siffran som står på ens leg.

Sandlådenivå

Valet orsakde onekligen en hel del debatter och inlägg på såväl facebook som i media. Med all rätt. Det var en riktig nagelbitare och det är bra att människor utnyttjar sin åsiktsfrihet. Ibland kan jag dock känna att det går till överdrift. Eller rättare sagt ofta handlar det om HUR man säger saker eller agerar och inte om VAD man tycker.
Nu är det ju faktiskt så att (om man ska tro dagens sydsvenskan) att var femte skåning röstade på SD och vad man än tycker om det så är det ett faktum att de nu har mandat i ett flertal kommuner och även i riksdagen. Det finns alltså uppenbarligen rätt många som röstat på dem. Intressant är dock att inte en enda sverigedemokrat (i alla fall inte av det jag läst och hört på facebook och andra sociala forum) träder fram och diskuterar.
Sen har vi det här med sandlådenivå. Typ när Ohly vägrar gå in i samma sminkloge som Jimmie Åkesson. Hur tolerant är då Lars Ohly som själv förespråkar tolerans och ett samhälle för alla?
Eller när någon uttrycker en åsikt på exempelvis facebook på ett konkret och bra sätt och pajerna haglar och kommentarer innehåller svordomar osv. Vad säger det om de som gör så? Har man inte rätt att tycka vad man vill. Jo. I min värld så har man rätt att tänka, känna och tycka vad man vill men det ultimata är ju givetvis att man sen hanterar, uttrycker och agerar på ett konstruktivt sätt.
Alltså hallå. Jag är själv en känslomänniska och har kastat en och annan paj och även nåt glas i väggen nån gång pga vrede eller frustration. Men mitt mål är i alla fall att så sällan så möjligt hamna i sandlådan. Men va fan jag är inte mer än människa och inte mina polare på facebook heller.
Men man borde i alla fall kunna ställa krav på vissa yrkesgrupper (t ex politiker) att de i sitt yrkesutövande INTE hamnar i sandlådan. Hämnd, barnsligheter och pajkastning gör ju inte direkt att jag får mer förtroende för vissa politiker.
För er som undrar-nej jag röstade INTE på SD. Det finns inte på min världskarta. Men nu är de här och nu MÅSTE vi och politikerna ta debatten och helst då utan att hamna i en högstadiekorridor.

Valet

Jag som alla andra funderar väl så här i valtider. 10% av alla väljare bestämmer sig tydligen på valdagen för vad de ska rösta på. Efter att ha sett ett antal debatter där flosklerna haglat, det kastats en och annan paj, lögnerna varit uppenbara och inte så mycket vettigt blivit sagt ställer jag mig nu frågan. Vad är egentligen politik och bryr sig politikerna seriöst om oss väljare. Ja såklart att de bryr sig. För det första så behövs det ju röster för att någon ska kunna vinna valet på ett demokratiskt sätt. Ändå är det fortfarande så att det finns många som inte röstar. Statistiken talar sitt tydliga språk. De som inte röstar är de som, enligt mig, VERKLIGEN borde rösta. De som lider allra mest i samhället på olika sätt. De som lever i misär och inte haft möjligheter att utbilda sig. Många kvinnor inte kan svenska språket. Inte kanske för att de inte vill lära sig språket utanför att nån karl tycker att det är onödigt och att maken, bordern eller sonen minsann kan föra deras talan. Det finns en värld utanför vallokalerna och tevesofforna där det kryllar av människor som tillhör vårt samhälle som i morgon inte kommer att rösta. Där har vi ett problem. Jag vet inte hur man ska lösa problemet. Allt jag säger är att det existerar.
Själv kommer jag rösta olika i såväl kommun, landsting som i riksdagen.
De viktiga frågorna för mig är sjukvården, kriminalvården, brott och straff, hur vi ska komma tillrätta med det utanförskap som många människor uppenbart känner och såklart sk "kvinnofrågor". Det där sista-kvinnofrågor är så oändligt mycket mer än bröstpumpar, delad föräldraledighet (shit vad Ohly är ute och cyklar), hushållsnära tjänster, högre straff för koppleri och om vi ska ändra i lagen så att det blir brottsligt att sälja sex. Men det där med "kvinnofrågor" sparar jag till en annan dag. Så länge vi lever i ett samhälle där man gör skillnad på folk och folk. Där vissa är VIP och andra inte och där det är mer ok för en man att knulla runt än för en tjej eller där vi tvingar pappor att ta ut mer föräldraledighet och tror att vi har "löst" problemet. Ja så länge har vi problem.
Men för Guds skull. Känn glädje och tacksamhet för att vi lever i en demokrati och gå och rösta imorgon.

Laddad för hösten

Sommaren 2010 var faniemej som typ en svart komedi med inslag av berg och dalbanor, Hannibal Lector och regissören har jag fortfarande inte fått tag på. Har haft den bästa och den sämsta sommaren på länge-samtidigt. Märklig känsla.

Bästlistan:
Arons pussar, kramar och vilja att kommunicera, interagera och visa kärlek
Aron pratar som en 3-åring
Fina vänner
Givande samtal
Nyrenoverat sovrum
En del pengar tillbaka på skatten för första gången i mitt liv :-)
Barnledig semstervecka i juli
Jag kan nu göra chins och gå armgång HA!!!!!!
Några riktigt goa gig
Kompisars nyfödda söta bebisar
Alla lata sommardagar i solen med familjen
Att jag investerade i mig själv på ett sätt jag inte gjort på många år
Att jag äntligen tog steget och ska utbilda mig
Att jag insåg att man inte alltid måste vara så JÄVLA duktig och bita ihop
Grillkvällar
Släkten!

Sämstlistan:
35 graders värme i Östergötland (PUH)
SPINDLAR!!!!!!!!!!!!!!!
konstiga samtal med folk som påstår sig kunna se in i andra människors innersta och tom vågar sig på att göra analyser av en som man inte ens har bett om
inkompetens
Telefonköer till bland annat försäkringskassan
Att jag fortfarande inte lyckats gå upp i vikt
Sjukhusmaten
Min jäkla terminatorhand (fast ok den är rätt cool)
Insikten om att ibland är de inte som man tror är en närmst som är det
Avsaknad av civilkurage (ja det är ju nåt jag ofta funderar på och kan störa mig på)
Att jag inte badat i havet EN enda gång
Bromsar och getingar
Att jag fortfarande inte knäckt koden för exakt hur man hanterar en trotsig 2-åring (är man onromal då? Alla andra verkar så jäkla coola med det där....)
Att jag inte lyckats 100% med mina mål gällande löpningen


NU är det dock dax att ladda inför hösten och det gjorde jag idag bland annat genom att köpa böcker och kläder till mig och Aron. PÅ bilden ser ni också några kläder Aron fick i 2-års present och T-shirten "I´m so innocent" passar ju Rubarth perfekt och den fick jag i födelsedagspresent.

Dax för spindeljakt på balkongen (ja Carro jag håller också på med det där...)

Stor kille rapporterar om senaste nytt från Aronplaneten

Nu har jag fyllt 2 år. Eller ja det är vad mamma säger i alla fall. För mig var det bara en vanlig dag förutom att mamma la manken till och bakade en GIGANTISK chokladtårta. Hon kan det där med mat och såna grejer men brukar inte baka så ofta när det bara är hon och jag. Mormor sjöng nån konstig låt som egentligen inte tycker är så kul (gillar ju mer när det är lite mer rytm och coola ackord typ Bill Withers och sånt). Låten gick så här:

Vi galna teer, Vi galna teer, Vi galna teer i lilla Aron idag, med blommor och bad, i sirap hans dag, ja vi lagar teer i villa Aron idag

Varför sjunger man en sång 20 gånger om med en sån konstig text som tydligen hade mitt namn i sig?

Nåväl. Sen kom flocken och sjöng ännu mer och hade sig.. Jag fick jättefina presenter men sen blev jag bara så trött så trött så jag var tvungen att sitta länge i mammas knä med nappen.

Annars har det varit en perfekt sommar. Chillat i poolen nästan varje dag. Moster Bia och morbror Anne har också bott hos mormor och morfar med lille Buba och jag gillar verkligen det där konceptet "folk". Det är så kul när flocken e samlad och man kan räkna in dem högt och då svarar de "MORFAR HÄÄÄÄR" och så räcker de upp handen.

Och så kan jag meddela BVC sekten att från att ha varit sen i språket som det så fint hette så har jag nu övergett Aronesiska och pratar bättre än mina kollegor på dagis som är äldre än mig. Jag HAR fattat svenska hela tiden men jag hara bara inte haft lust. Precis som det där med klossar. Ibland har man bara inte lust.

Ja så på det hela taget. Ni kan chilla vidare för det gör jag och min stora passion i livet är fortfarande djur i alla dess former och så blir jag bara mer och mer förtjust i det där som kallas kärlek. Alltså att visa den. Jag pussas och kramas mest hela tiden och älskar att bli killad i handen och på ryggen. Tydligen så tycker flocken om det väldigt mycket också. De ser lyckliga och glada ut och lägger till och med ifrån sig mobiltelefonerna. Och om nån känner sig lite ledsen så hämtar jag direkt ett nalle puh plåster till dom för det hjälper ju mot allt har jag insett. Och så blir allt bra.

Pussar och Kramar till alla mina fans från Aron