Endorfinrusch

Imorgon är det 8 månader sen jag födde Aron-the giant!

Nåt som jag tänker väldigt ofta på är att jag käner mig fortfarande lurad och lite arg på alla som pratade så mycket om förlossningar hit och dit. Sen alla program på teve ska vi inte prata om..

Barnmorskorna, Sjukhuset och TV4fakta där det ändå sägs visas "normala" förlossningar.

Men det var ju inte alls så där som någon hade sagt eller som de visat på teve. Det var tusen gånger roligare, häftigare och så jäkla mycket mindre smärtsamt än jag någonsin kunde föreställa mig. Jag vill inte alls förringa männsikor som har ont för jag är ganska blödig och gråter om jag stukar lilltån MEN det här med att föda.....Det var ju bara så coolt! Och fräsch var jag ju också! Jag hade bestämt mig i förväg att jag skulle se ut "som vanligt" och jag hade några av mina favoritsmycken på mig.

Så här 8 månader efter så är det så häftigt att jag fortfarande gå omkring och är lite hög av min förlossning. Alltså vädligt ofta om jag stötter på nån sur gubbe eller en jäkligt otrevlig busschaufför så tänker jag bara "Ha ha du kan inte föda barn. Det kan jag och jag HAR GJORT DET!! YEAH!!!!! You go girl! " Och så får jag en sån grym endorfinrusch och känner mig galet glad bara av att TÄNKA på det.

Sjukt va? Alltså det är ju inte så att jag unik precis. Finns ju några miljarder till som gjort det innan mig.

Nåväl! Grattis Aron till dina hittills levda 8 månader. Må du inte växa i denna takt dock för då lever jag snart ihop med Hulken.

Vår, kärlek och lite flyt

För en gångs skull har jag lite flyt i mitt liv. Efter en period med mycket tuggmotstånd så är det lite lättare att åka i livets rutschkana. Hittat min bostad med stort B som jag flyttar till den 1e april. OCH jag har lyckats lösa alla praktiska detaljer kring detta.

Det är definitivt en vår som väntar runt hörnet och det är behagligt att vara ute med vagnen och vovven.

Jag är så kär i min bebis! Efter att ha haft lite barnledigt i helgen så är jag helt nyförälskad och jag fick världens mottagande igår när jag träffade honom igen. Han lutade sin lilla panna mot min och gapade stort med munnen och skulle pussa mig på sitt bebissätt i hela ansiktet. Sen ville han givetvis berätta vad han hade gjort för kul med mormor och morfar och dagen avslutades med ett bad för hans del, massa gos och vargsången som han älskar.

Barnledig fredag

Den här fredagen gjorde jag något som kanske många mammor skulle förfära sig över. Jag tog ledigt från ARON. Ja eller han kanske tog ledigt från mig också. Han är i alla fall med sin älskade mormor och morfar som dessutom har de finaste leksakerna och så får han kolla på Let´s Dance i fred och tjoa ikapp med publiken.

Ja jag har sagt det förr men jag säger det igen, pappor som inte är med sina barn varje ledig stund får ingen skit men vi mammor får det. Varför? Jag har väl inte mer föräldrainstinkt eller är en mer lämplig förälder än Arons pappa?

Hur som helst så förberedde jag mig noga för denna barnlediga fredag och inhandlade en ny top på MANGO. I vanlig ordning frågade jag min kollega om hon kunde göra smycken till som matchade och resultatet ser ni på bilden. Efter ett besök hos min personliga tränare (där jag bland annat slog nytt rekord i armhävningar :-))) ) så blev det gualschsoppa, bröd, dusch och en välbehövlig tupplur. Kändes så otroligt lyxigt! Vad gjorde man med all ledig tid innan man fick barn undrar jag?

Sen blev det besök på en stadens nattklubbar tillsammans med en god vän och en del sociologiska studier. För visst är väl människan ett mycket lustigt djur? Framförallt när hon berusat sig med alkohol. Och nej jag hade inte dåligt samvete för Aron hade ju sin festkväll med gröt, Let´s dance, sångstund med mormor och säkerligen ganska mycket bus med morfar.

Planeten "JOBB"

Mitt jobb är en egen liten planet i det stora solsystem som heter MALMÖ. Ja för alla er som inte vet så är Malmö den enda staden i Sverige som är värd att besöka nämligen...:-)
Hur som helst. PÅ mitt jobb ryms nästan halva jordklotet vilket jag verkligen gillar. Vi har allt från femtiåriga Berta som är född och uppvuxen i Malmö och firar semester på sin kolonilott. Vi har "jamen-tjena-mannen-what´s-up- och-sånt?" killarna som gärna drar mer eller mindre bra skämt. Vi har alla dessa småbarnsmammor som skaffar både två och tre barn i jämn takt. Vi har ett antal chefer som har de mest brokiga bakgrunder man kan tänka sig.
Sen har vi såklart alla de där flickorna som fnissar bara man tittar på dem och sen brudarna som tuggar tuggummi, pillar med sin Ipod, tycker allt är sjukt orättvist och bara glor på en och säger: "Amen döööööööööööööööö" och himlar med ögonen.
Sen har vi såklart de där trevliga pågarna som håller upp dörren och frågar om Aron mår bra och "tjaba-tjena-hallå" männen som hjälper en med allt man behöver hjälp med. Känns nyttigt, priviligierat och coolt att få möta dessa individer varje dag. Jag klagar ibland på mitt jobb men vad bra man har det ändå på vissa sätt.

Bebismöte

Tänk om vi vuxna kunde vara så entusiastiska och glada i mötet med andra människor som bebisar. Jag kan inte låta bli att förundras över vad det är som händer i livet som gör att folk blir avvaktande, blyga eller rädda. Och när sker det? Nä helt plötsligt så är vissa viktigare än andra. Det är viktigt att passa in och vi stoppar folk i olika fack. Tänk om vi skulle säga så till våra småttingar.

"Sorry Aron du kan inte vara med på babysim för du behöver VIP kort först". Vi uppmuntrar våra allra minsta att vara sig själva, vi överöser dem förhoppningsvis med kärlek och är stolta över dem bara de rapar. Sen helt plötsligt så måste de PRESTERA och ibland bara helt enkelt vara snygga, rika eller duktiga i skolan eller på jobbet för att passa in i gräddan. Varför?

Till exempel så har jag undervisat ett stort antal sexåringar i rytmik och sång sen 2000 och redan då så kan man skönja vad som komma skall. Idag sa en liten kille till mig att han absolut inte ville säga sitt namn i en namnlek för att det var pinsamt. Varför?

Så här så det i alla fall ut när Aron träffade sin bebiskollega för en vecka sen. Och se så glad han ser ut fastän han inte har VIP kort eller presterat nåt mer den dagen förutom att äta, sova, skratta och åka vagn.

Har en sån där dag idag...En sån dag som man undrar hur saker är möjliga. Kan någon förklara för mig varför mamman är den som förväntas ta ut alla föräldraledighet? kan nån förklara varför pappor tydligen anses ha mindre kärlek att ge sitt barn? Varför är det bara mammor som inte kan vara utan sina barn men pappor kan?

Jag menar så här....

Jag vill jobba heltid till hösten. Då har jag varit hemma mer eller mindre ett år och det tycker jag är fullt tillräckligt. Då tycker jag liksom att "hallå pappan nu ska du få dem stora förmånen att gosa med Aron på heltid. Mysigt va?" Men då händer det att man får kommentarer som:

"Alltså vaddå VILL du vara borta från Aron? Hur ska du klara det?"

Jamen HALLÅÅÅÅÅ är det nån som frågat pappan under den gångna tiden (sen jag födde) om hur han klarar sig utan sin son? Eh nä skulle inte tro det va.

Då blir jag trött. MEN sen tänker man på att allt är ju möjligt för jag har ju världens bästa familj som ställer upp!

"Gud , vad har jag gjort för att förtjäna dels en sjusärdeles söt unge, snälla föräldrar som gärna "offrar" sig och en syster som flyttar 150 mil bara för Arons skull? Jag konfirmerade inte ens mig men tack ändå Gud. Amen."

Bara för det blir det minsann en bild på familjen med stort F.

Jag och min pyjamas

Jag la av med snuttekudden RÄTT sent i livet. Sen ersattes den av en jäkla massa tuggummituggande och halstabletter och sen 2002 har jag en sjukt dålig vana. Så fort jag kommer hem till mina föräldrar så är det pyjamasdax. Men detta är ju ett underskattat plagg. Man känner sig grymt bekväm. Eftersom mina föräldrar är väldigt avslappnade och känner mig väldigt väl så har de inga problem med att deras dotter springer omkring i pyjamas no matter what.

Tänk att det finns folk som känner att de måste städa hela huset, klä upp sig och ta på sig sitt colgatesmajl för att "passa in" när föräldrarna kommer på besök. Jag är glad att jag kan gråta, skratta, skrika, käfta, se för djävlig ut, äta i sängen, skita i middagen och gå omkring i pyjamas hemma hos mamma och pappa. Jag behöver inte prestera jag är ändå deras prinsessa.